Efter två nätter innehållande hårda skolgolv och skitiga toaletter i skolbyggnaden så är vi nu inne på den andra av tre seriösa dagar i denna Utmanad.
Två nätter som krävt mycket av oss, två dagar som inte krävt lika fullt så mycket av oss. Men vi gör så gott vi kan, vi ungdomar.
För aldrig kan väl inte en fråga rörande en scouttidning väcka så mycket rabalder som bland ungdomar?
De äldre bråkar i djupa teologiska sammanhang. Vi debattaterar huruvida scouterna inom equmenia ska få en tidning, eller inte. Skum grej.
Vi går tillbaka till skolan. Inget ovanligt egentligen, en svensk skola som verkar gå efter en mall. Entrébyggnaden pyntas med en suspekt målning som tydligen ska utgöra en karta över Örebro. Jag ställer mig skeptisk till påståendet och hävdar med bestämdhet att det rör sig om en drake. Eller en hund. Okej, det är en gran på målningen och det finns väl inga granar på drakar. Men fjäll har dem och granar finns på fjäll, så...
Om jag ska försöka vara seriös i frågorna vi beslutar om så kommer det inte sluta bra. Alla tycker vi olika och har man inställning att det ändå spelar någon vidare roll, ja då kan man ta det lite lugnare.
Men oj så man stressar upp sig. Undertecknad har föreberett sig för den stund sedan han blev vald till ombud för snart tre månader sen. Tre månader är en lång tid. Fast egentligen inte. Förberedelserna urartade en stund.
Dagens händelse, utöver det Påverkanstorg vi genomförde under förmiddagen, var ju helt klart innebandyn. Innebandy, vilken sport. Så enkelt. Man tar en klubba, en boll, ställer fram ett mål och se n kör man. Eller ja, de hade ställt ut sensorer som mätte hastighet, samt kopplat en lagom high-tech dator till denna. Det kanske inte var så lätt ändå. Men. Ja.
Jag sköt alltså bollar mot ett mål. Så. Allt bra. Började lite knackigt, sköt lite lagom hårt, ouppvärmd som jag var. Då kommer konkurrenten fram. Citatet lyder: "Skjuter du hårdare än 120 km/h så får du en månads prenumeration av Dagen!"
Ojojoj, var ju min tanke. Tänka sig, vilken grej. Ska jag som Sändaren-läsare ta steget? Våga kliva över gränsen? Jag tog chansen. En timme senare. Ja, jag vet, det gick dåligt. 123,67 km/h lyder det personliga rekord jag uppmötte. Enligt innebandyförbundets regler och lagar var kanske inte mitt tillslag särskilt riktigt, men då de hade missat att skicka ut delegater så får de skylla sig själva. Helt enkelt.
Så nu står jag här. Med en prenumeration av Dagen i en månad i ena handen. Med Sändarens tangentbord under båda. Så kan det vara. Summan blir alltså att Sändaren är lite finare och minsann lite Bättre. Så ni vet. Men ni verkar ju vara inne här och läsa, så erat val är redan gjort. Bra val, förövrigt. Riktigt bra val. Och det säger jag inte bara för att jag känner Herr Anders Mellbourn. Nej, jag konfirmerades ju med hans son också. Och sitter i Ungdomsrådet med hans dotter. Eller att jag bor en fyra minuters promenad från hans dörr. Eller att vi är med i samma församling.
Nej, anledningen är att Sändaren är en bra tidning. Nu ska jag dock inte uttala mig, första numret av Dagen har ju ännu inte landat i brevlådan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar