Julefrid där och här

God Jul och Gott Nytt År
önskar jag er alla.
Och så lite julefrid nu när klapparna är köpta och grisen griljerad.
Personligen måste jag dessutom ha en riktig, levande, gran, hur jobbigt det än är.
Har köpt en, förstört insidan av bilen med den, och släpat upp den till lägenheten. Nu hoppas jag en välvillig son ska komma hit och faktiskt sätta upp den åt mig. Den verkar inte längre så liten och nätt som jag trodde därute i snöyran.
Sen kan det vara på sin plats att sitta vid granens fot och fundera över hur bra vi faktiskt har det. Värmen fungerar, frysen är full med mat och utanför fönstren hörs snöplogar och skovlar jobba hårt.
Så var det inte i Litauen. Där var lika mycket snö som här i Stockholm, men betydligt kallare. Vi kunde inte åka till någon av de byar vi hade tänkt oss. Vägarna dit var inte plogade, invånarna själva fick ta sig därifrån med traktor. Vägen till det hus vi bodde i utanför Birzai i norra Litauen var heller inte plogad. Kommunen saknade pengar till bensin. Föreståndaren för kyrkans biståndsverksamhet där fick skänka 50 kronor av sin egen lön för att få skottat tills de utländska gästerna kom.
Det var vi det. Vår långa julklappsresa, som du kan läsa om i julnumret i denna veckas tidning,  slutade med en stor julfest med kvinnoföreningen i Birzai. God mat, musik och julklappar. Till oss också. Bland annat ett par fantastiska hemstickade julstrumpor, som jag ska bära på julafton.
Guds frid

Bara vanligt väder?

Medan snön vräker ner över Stockholm avslutas klimatförhandlingarna i det avlägsna Doha på ungefär samma sätt som vanligt. Det vill säga med nästan ingenting.
Samtidigt känns det svårt att ta till sig hotet om katastrofala effekter av jordens uppvärmning, när man själv huttrar i kylan och bilen vägrar starta.
Men kanske är de häftiga snöovädren och kasten mellan plusgrader och 15 minus bara en annan effekt av klimatet. Eller så är det bara väder. Svenskt vinterväder som vi någonstans på vägen tycks ha glömt hur man hanterar. På kyrkkaffet idag träffade jag en schweizare som jobbar med tågtrafik i sitt hemland. I Schweiz går alla tåg i tid. I Schweiz vet man att det kommer en vinter med snö. Där har man inte sagt upp all personal som jobbar med att sopa spåren rena och hålla växlarna isfria.
- Vi blev väldigt förvånade när vi fick svenskar på studiebesök, sa han. Vi trodde att svenskar om några visste hur man hanterar snö.
Det vet vi tydligen inte längre. Varken snö på spåren eller på gatorna. Från redaktionsfönstret ser jag tvärtom hur lastbil efter lastbil far ner och tömmer den skitiga snön från gatorna direkt i Riddarfjärden. De har dispens från miljölagstiftningen.
Inte ens så mycket som några fula och skrymmande snöhögar kan vi tydligen stå ut med för miljöns skull.

Inte lätt att veta

Första advent med rikligt med snö som stämningshöjare. Inte dumt.
Då gör det inte så mycket att det tog närmare en halvtimme att skotta fram bilen i söndags.
Som vanligt på första advent var det nästan fullsatt i vår söndagsvis halvtomma kyrka. Det är rätt mycket folk som trots allt gör ett par kyrkobesök om året. Men det räcker tydligen inte för att bibringas lite religiös allmänbildning. För den varan finns det tämligen lite av i landet. Jag som ofta och gärna tittar på frågesport kan konstatera att så fort det kommer en fråga som ens andas andlighet eller religion så är det kört.
Det var likadant i fredags, eller om det var lördags, på Postkodmiljonären. Programmet firade sin 600:e sändning och hade dagen till ära bjudit in alla de som tidigare nått upp till miljonfrågan. Bara tio stycken faktiskt.
Där satt de och glänste medan kvinnan i heta stolen svettades. Tills frågan om i vilket evangelium julevangeliet finns. Samtliga kunniga herrar och den enda kvinnan gick bet.
Men hon i heta stolen visade sig vara kyrkvärd, så hon besatt den "specialkunskapen".
Det lär inte bli bättre i framtiden om ingen enda elev ens sett en kyrka inifrån på skolavslutningen...