Mycket ungt till våren

Att den traditionella tidningen har svårt att nå unga är en så etablerad sanning att den är banal. Sändaren är dessvärre inget undantag vilket vi ju löpande självplågande påminner om. Varför det är så framgår delvis av den intervju med religionssociologiprofessorn och medieforskaren Mia Löwheim som vi publicerar i den tidning som kommer ut i morgon. Att tidningar mest skriver kritiskt är också en vanlig föreställning. Det gäller särskilt om kyrkor och allra mest om frikyrkor. Det framgår tydligt av den stora enkätundersökning om svenskar syn på kyrkor och deras trovärdighet som Gemensam framtid genomfört lagom till kyrkokonferensen i maj. Att en ny kyrka börjar verksamheten med att vända sig utåt och fråga vad som skulle göra den angelägen är rätt men djärvt. Resultaten stärker inte självklart självförtroendet. Diakoni och kurativt stöd vid kriser är det människor efterfrågar av kyrkan. Men mest för andra och inte sig själv. Den profetiska uppgiften – vare sig den innebär förkunnelse eller samhällskritik - ser få som angelägen. Den som gör något, tar risker och lever som hon lär är trovärdig i dagens Sverige. Det är enligt undersökningen framför allt Läkare utan gränser och allra minst frikyrkan. Det är kärva bud vid startpunkten för en ny kyrka. Det finns anledning vara ödmjuk men inte uppgiven. Equmenia inleder konferenssäsongen med att i Vännäs sammanfatta sina fyra federationsår, ombildas till ett samlat ungdomsförbund och välja ordförande. Sändaren går igenom de första åren som präglats av stor energi, mycket strategi och måltänkande men likafullt medlemsminskning. Vi hoppas sprida tidningen under stämman och hoppas på god läsning i bänkarna under förhandlingarna. Ett ungdomligt nummer lagom till vårvälkomnandet, alltså. Kanske litet förutsägbart, men ge oss en chans. Anders M

Finns något mer att säga

Det är vecka med Breivik och av såväl respekt för alla offer som obehag vill man helst inget säga. Ändå måste vi. Nyhetstext och ledare finns här på webben. Förhoppningsvis tillför de något.
Det mesta blir futtigt i jämförelse denna vecka. På vår debattplats fortsätter diskussionen om homosexuellas plats i församling och ämbete. Personangrepp i vissa inlägg har varit kränkande. Men alltid optimist vill jag ändå tro att meningsutbytet har haft det goda med sig att tonläget hyfsats något i de senaste inläggen.
I övrigt kan vi i veckans Sändaren på papper läsa om tågturismen som inte riktigt slagit igenom och som möjligen inte är så miljövänlig som vi tror. Den traditionella papperstidningen kanske ändå kan hävda sig miljömedvetet jämfört med webbläsning på centraleuropeiskt tåg.
Anders M

Svårt med självklar frihet

Studieförbundet Bilda och de ortodoxa kyrkorna har hamnat i konflikt, skriver vi i veckans nummer av Sändaren.
Det gamla frikyrkliga studieförbundet har på ett beundransvärt sätt vidgat sina kontakter de senaste åren och har nu både den romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna i Sverige som medlemmar. Sedan länge har också Bilda i verksamheten med sina traditionella medlemmar försökt öka intresset för de kristna kyrkor som i dag finns i Mellanöstern. Den studieresa som ordnades tillsammans med Diakonia före påsk och som vi fortsätter att rapportera från i veckans tidning är delvis ett exempel.
Ironiskt nog nämns nu engagemanget för Palestina och de uttryck som kritiken mot Israels bosättningspolitik fått inom Bilda som en del av de ortodoxas invändningar mot studieförbundet. I grunden finns sedan frågan om vilken form som är lämpligast för att bygga och bedriva ortodox teologisk utbildning i Sverige.
Akut utlöstes konflikten av en konstutställning vilket Sändaren också berättat om. Den konstnärliga friheten är i någon mening både absolut och begränsad, vilket vi numera ständigt påminns om.
Förhandsgranskning av opinionsinlägg är också en fråga för Sändarens webb. Min strävan som ansvarig utgivare är att vara mycket restriktiv i att redigera eller stoppa debattinlägg och kommentarer.
Som framgår av en kommentar jag gjort till den löpande diskussionen under ett inlägg om homosexuellas rätt att ordineras till tjänst i Gemensam framtid prövas i den diskussionen yttrandefrihetens gränser.
I inlägg jämställs i argumentationen homosexualitet som är en i Sverige lagligt godkänd samlevnadsform med pedofoli eller våldtäkt som är straffbelagda brott. Sättet att argumentera skulle kunna betraktas som förtal i lagens mening. Min bedömning och tolkning av yttrandefriheten är att detta ändå måste kunna få sägas.
Att jag själv och tidningen tar starkt avstånd från detta sätt att argumentera är självklart men en annan sak.
Anders M

Glad och meningsfull påsk

Hur vi möter vår människa i fängelse är en av Jesu prövostenar för oss vid yttersta domen. I stilla veckans nummer av Sändaren, nr 15, möter vi människor som tar medmänniskan i fängelse på allvar.
Vi porträtterar Börje Svensson som arbetar som terapeut med de mest förhatliga av brottslingar, grova sexualförbrytare. Går det att finna försoning och komma igenom till människan bakom oförlåtliga övergrepp och hur påverkas Du själv som människa av mötet?
I detta påsknummer blir också Gemensam framtid synligt som förkunnare och debattör. De tre föreslagna kyrkoledarna skriver tillsammans om påskens budskap. Och ordföranden och den "samhällsansvarige" manar tillsammans med ledningen för Kristna fredsrörelsen till engagemang mot vapenexporten.
På twitter diskuteras just nu intensivt värdet av en frikyrklig uppväxt. Även om Sändaren nu blivit mer tidsenlig på webben, är vi inte riktigt med där. Det tragiska för en iakttagare 60+ som jag själv är att så mycket av det redan min generation som ung trodde tillhörde det förgångna med frikyrkan tydligen fortfarande dominerar bilden och erfarenheten hos många. Josefine Arenius blogg rekommenderas för den som vill få en klok ingång i diskussionen.
Bland män 60+, som jag själv alltså, är det plötsligt populärt att meddela att man lämnar frikyrkan till förmån för Svenska kyrkan. Även om jag delar våningsplan med och ingår i samma koncern som Kyrkans tidning och genom åren i gemenskap med många svenskkyrkliga haft mina viktigaste troserfarenheter, vill jag härmed självupptaget meddela att jag väljer att vara kvar i Gemensam framtid och inte beklagar att mina föräldrar på nyåret 1952 tog mig med ut ur Svenska kyrkan när det blev tillåtet.
Man ska inte driva med andras tro och församlingsengagemang. Men, ursäkta, jag blir varken störd eller orolig när nu Siewert Öholm meddelar at han "motvilligt" lämnar frikyrkan och Missionskyrkan med dess "kultursnobbism". Jag har för mig att hans namn funnits i en medlemsmatrikel någonstans i en missionsförsamling. Men, Siewert, i medievimlet i stora världen har vi ju setts då och då genom åren. När sågs vi senast i Missionskyrkan?
Anders M