Nu sluter vi oss samman

Utanför porten till mitt hyreshus i Solna står grannen och skottar trappan som leder upp på gatan. Han muttrar och fräser om bristande snöröjning, samtidigt som snön vräker ner.
- Det spelar ingen roll, kontrar han mina lama protester om det omöjliga i att hålla jämna steg med snöfallet.
- De måste i alla fall försöka. Tanten på sjunde våningen kan ju inte komma ut.
På bussen i kvällningen diskuterar en liten grupp herrar, eller kanske snarare yngre män, upprört den förfärliga gruppvåldtäkten i Sundbyberg. En av dem uppmanar faderligt och allvarligt en ung flicka att ta det försiktigt när hon går av vid Tuletorget.
 Det känns som om medborgarandan börjar vakna i allt det förfärliga som händer.
Både i stort och smått är vi plötsligt rädda om varandra och när två bilar helt odramatiskt glider ihop i halkan utanför matbutiken, är det många som skyndar till för att hjälpa.
Masskrockar och skenande tunnelbanetåg, lasergevär och dödsskjutningar diskuteras i kassakön, i hissen och på t-baneperrongen.
Plötsligt pratar vi med varandra. Lite nyfiket sensationslystet förstås. Men också för att vi faktiskt bryr oss. Alla vi vanliga kvinnor och män, som knappt sett ett gevär i verkligheten och ännu mindre använt det. Alla vi hyggliga medborgare som bara blir lite arga när snöröjningen inte fungerar.

Framtiden i våra händer

Nyss hemkommen efter nyårsfirande i Finland. Lika dåligt väder där som här, men nyårsafton i duggregnet på Senatstorget nedanför domkyrkan blev festligt och annorlunda med musik, eldsdanser och tal av borgmästaren i Helsingfors. Sen smällde raketerna och folket skrålade och skålade. Men konstigt nog fanns inga kyrkklockor som ringde in det nya året. Det kändes lite tomt.
Idag är första arbetsdagen år 2013, men redan är listan över saker som måste göras lång.
Mycket ska hinnas innan det är dags för Vinterkonferensen i Sunne nästa måndag.
Samtidigt är det alltid lite högtidligt att vända blad och börja om. Den nya oskrivna almanackan (med röda pärmar) kan äntligen tas i bruk.
Så många idéer och tankar som förhoppningsvis ska förverkligas.Så många reportage som ska skrivas och uppdrag som ska fördelas. Så många beslut som måste fattas.
Och då talar jag bara om den framtid vi kan se och ana. Sen har vi allt det som ingen kunnat förutse. Det som bara händer och som måste hanteras där och då, och möjligen bara kan bedömas i backspegeln.
Framtiden i våra händer? Ja, men bara delvis.
Gott nytt 2013.