Stilla grå dagar

Mitt emellan jul och nyår står tiden liksom stilla. Eftertänksamma grå dagar som företrädesvis används till shopping, skidåkning och vila.

Kanske inte skidåkning då, just dessa mellandagar, men desto mer vila, när redaktionen är stängd och allting liksom väntar på det nya året.

Fast som vanligt hade jag planer. Hade tänkt hinna med och träffa mängder med bekanta, städa okända håligheter i huset, och äntligen skriva alla de saker som jag lovat sedan länge. Men tiden rinner iväg som den brukar.

Särskilt som mötet med barnbarnen i julas ledde till 24 timmars maginfluensa för större delen av släkten.

Magkramper leder till ett inåtvänt vegeterande där intresset för omvärlden totalt dimmas ut. Förmodligen pågår de där ute, krigen och demonstrationerna och allt det andra, även om julefriden ändå väl ger sig till känna i viss mån.

Orkar vi höja blicken över julgransljusen, eller sjuklägret, kan vi ju alltid fundera på  vad 2014 kan medföra. 

Det är valår förstås, men också så mycket mer. Alldeles frånsett vinterspel och fotbolls-vm. En del av det vi vet händer står i nästa nummer av Sändaren.  Resten kanske vi tillsammans kan fundera över och återkomma till. Skicka gärna era kommentarer och synpunkter- hit till mig, eller varför inte till vår lite eftersatta Facebooksida?

Till dess, God fortsättning och ett riktigt Gott Nytt År.

Nu rusar vi in i advent

Black Friday. Svarta fredan. Det är idag det. En dag att besinna sig, mitt emellan den amerikanska Thanksgiving och julruschen.

Vi kan ju försöka, även om det nästan känns som om det är för sent. Och vi ska inte skylla bara på de kommersiella krafterna. Visst julskyltningen finns redan på plats. Stjärnor och girlanger överallt. Och PÅ Kungsholmstorg, här utanför fönstret, står julgranen och lyser sen flera dagar tillbaka.

Men de flesta grannar i hyreshuset där jag bor har också  tjuvstartat. Några för flera veckor sedan. Det lyser och glittrar i fönstren runt omkring. Och det är inte bara adventsljusstakar. Nej då, det är stjärnor här också, lysande röda och blinkande.

Jag tänker att det är lite sött. Kan inte vänta, som min lilla syster brukade säga. Och när det blir mörkare och mörkare och regnar från morgon till kväll så behöver vi de där ljusen. När de riktiga stjärnorna inte riktigt förmår tränga igenom det kompakta molntäcket.

Och redan har släkten börjat fråga om julklapparna. Om arrangemangen. Hur vi ska ha det.  Redan har jag börjat rucka lite på min föresats att i år, minsann, i år ska det inte bli någon julstress. I år ska jag bara ta det lugnt och gå på julkonserter och njuta av advent.

Men i alla fall så ska vi jobba. Mycket. Så att vi alla kan ta en lång och välförtjänt julledighet sedan.

Får se hur det går.   

Vi kommer och går

Nu är det vaktombyte på redaktionen. Per-Olov Lund och Christina Larsson har de lata (?) dagarna bakom sig och återgår i tjänst från och med idag. Jag tar ett par veckors semester i trakten av Stallarholmen.

Spridda ledigdagar har jag dock redan haft. I förra veckan hann jag med en förlängd week-endtrip till Berlin. Resmålet var noga utvalt bland annat på grund av att det ligger relativt norr ut och alltså inte borde bjuda på samma gassande hetta som Paris eller Barcelona.

Men tji fick vi. Det blev de varmaste dagar Berlinborna någonsin upplevt, enligt tidningarna. Termometrarna dallrade farligt nära 40-gradersstrecket, vilket krävde täta vätskekontroller, och bussresor snarare än apostlahästar, för att ta sig runt.

Men det var det värt, fantastiska (och svala) museer varvades med flodfärder förbi alla vackra gamla, eller återuppbyggda, hus och kyrkor. Tyskarnas sätt att hantera sin historia är imponerande.

Nätterna var värre. Luftkonditionering är inte standard på medelklasshotellen, så det blev många svettiga sömnlösa timmar.

Men det tar jag förhoppningsvis igen nu. I en rogivande hyrd stuga med ensligt läge i trakten av Stallarholmen.

Väl mött om några veckor.  

Meningen med livet

Meningen med livet är möjligen att sitta på en solig brygga där det fläktar alldeles lagom mycket och se ut över en flik av havet.

Denna njutning kan självfallet uppgraderas med salta, eller åtminstone bräckta, bad, kaffekorg och en god bok. Eller någon variant på denna vår kollektiva våta sommardröm.

Personligen har jag i sommar ägnat mig åt cykelturer med  stopp närhelst ett sommarcafé, en utställning eller fornminne dyker upp.

Då har jag inte ens haft semester än. Egentligen. Bara strödagar här och där, när produktionen så medgiver, samt en och annan arbetsfri helg.

Det räcker en bit. Bryggor och grusiga sommarvägar blockerar effektivt tankar på skogsbränder, tyfoner och översvämningar som plågar andra delar av världen i detta nu. Avdelningen för inrikespolitik, utrikespolitik och kyrkopolitik i hjärnan är tillfälligt stängd. Det finns så mycket annat att fundera över och småkäbbla om under smultronplockning i dikesrenen. Som vart skärgårdens vassruggar tagit vägen, om det är Finlandsfärjornas fel att gäddornas lekplatser försvunnit, grågäss kontra Kanadagäss, vilken måsart som är störst, harpaltar i trädgården, trädäck kontra grusgångar och många fler djupdykningar i flora och fauna.

Allt sådant kostar som ni förstår på. Men trots detta är jag nu tillbaka i storstadsdjungeln och på plats på redaktionen igen, även om det ekar ödsligt omkring mig och kontorsstolarna gapar tomma.

Välkomna att höra av er med tips och glada tillrop.

Det kan behövas.   

Nybyggaranda i sotsvart snö

Vad gör jag här tänkte jag i förra veckan när jag traskade runt på Spetsbergen i  0-gradigt snöslask och dimma. Ungefär samma väder som Stockholm till helt nyligen haft i cirka sex månader.

Men på Spetsbergen, som räknas som arktisk öken lyckades jag pricka årets praktiskt taget enda regndag. Det var tydligen något slag rekord.

Å andra sidan slog jag en mängd rekord under min resa. Jag har bland annat varit i världens nordligaste kyrka, besökt världens nordligaste bryggeri och världens nordligaste universitet. Tromsö universitet på Svalbard är för övrigt det enda universitet i världen som delar ut gevär till sina studenter och ger akademiska poäng för utbildningen i hur man använder dem.

Gevär, till skydd mot isbjörnar, måste alla som lämnar huvudorten Longyearbyen vara utrustade med.

Det vilade, som ni hör, lite av nybyggaranda och rätt mycket av gruvsamhälle över det hela. Svindlande vacker natur och sotsvart snö med skitiga lämningar efter all den kolbrytning som fortfarande pågår.

Jag återkommer till Svalbard i kommande artiklar. Under tiden kan jag bara konstatera att Sändarredaktionen klarat sig mig förutan.

Nu blir det snart min tur att vara kvar när andra åker bort. För i sommartider får vi alla försöka få ihop tidningen även om några av oss har semester.

Sommarsverige väntar. Förhoppningsvis med riktigt rejält med värme.

Inget ljushuvud precis

Det är ljust som på dagen fast klockan är över tio på kvällen. Nere i hamnen såg jag just Hurtigruten lägga ut.

Jag är i Tromsö, som ligger längre norr ut än hela Sverige, har jag just fått lära mig.

Men här är nästan lika varmt som i Stockholm, just idag. Och att det bara är en tillfällig sommarbris anar jag när jag ser de snöklädda bergen som omger staden på alla håll.

Imorgon, alltså måndag, får jag lära mig mer. Om både Nordnorge, staden Tromsö och ögruppen Svalbard. Dit fortsätter denna journalistresa så småningom.

I Stockholm och Göteborg håller resten av redaktionen ställningarna. Det blev en tajt vecka eftersom vi också haft planeringsresa till Helsingfors. Men med lite planering och god vilja löser sig det mesta. Det måste få finnas tid att prata och planera, tid att umgås under lite lättsammare former. Och tid till vidareutbildning, vilket är vad jag ägnar mig åt just nu.

Ett och annat reportage från nordligare breddgrader vågar jag också utlova. Men det kan bli svårt att sova. Hotellet har konstigt nog inte mörkläggningsgardiner. Men med lite tur packade jag ner en sovmask, en sån där man använder på flyget.

Den kan bli räddningen, om man som jag är lite ljusskygg.

Melodier i pingst

Det har varit fest hela helgen. Hockey, Göteborgsvarvet, Melodifestival och Jesusmanifestation. Alldeles frånsett att det också varit pingst. Hänryckningens tid, just när det är som allra vackrast mellan hägg och syrén.

Pingsten, som kyrklig högtid, har onekligen fått sig en törn i och med att annandagen försvunnit. Även om vi går till kyrkan och hör om Den helige ande och tungotal finns det liksom ingen extra dag att manifestera helgen på. Det känns fattigt.

Vi brukade åka på utflykt i familjen. Picknick i gröngräset med alla generationer. Nu hinns det inte riktigt med. Särskilt om det som detta år krockar med alla andra nöjen. Det mesta saker som jag, dessvärre, inte är särskilt intresserad av.

TV:n stod visserligen på i bakgrunden under Melodifestivalen, medan jag drömde mig bort.

Förra året var jag där, i Baku. I samband med festivalen i Azerbajdzan gick det lätt att få inträde till det annars rätt slutna landet och jag hade en intressant resa med besök i en rad kämpande baptistförsamlingar.

En del av församlingsledarna hade varit på besök hos oss, och de var inte särskilt imponerade av västvärldens kyrkoliv, minns jag. Kyrkor med så få gudstjänstbesökare och så lite entusiasm för sitt budskap har egentligen mer problem än församlingarna i Azerbajdzjan, ansåg de.

Något att tänka på när vi nu stretar in i en ny arbetsvecka. På självaste annandag pingst.

Nu avgörs det?

Ingenting är avgjort ännu. Först på lördag tas beslut om ekonomin,  namnfrågan och annat smått och gott.
Men innan dess, faktiskt just nu, är det Påverkanstorg. Vi som inte var missionsförbundare innan vi blev GF:are (om det nu är det vi är efter beslutsfattandet imorgon) har lite svårt att förstå hur det fungerar.  Men det är en spännande demokratisk yttring som nu pågår omkring mig.
Senare idag är det dags för de gamla modersamfunden att hålla årsmöten. Mest juridiska spörsmål, förmodar jag. Och en liten nostalgitripp för oss alla.
Sen blir det gudstjänster och berättarcaféer och annat trevligt framåt kvällen.
Och NU kommer veckans Sändare till Karlstad. Ätnligen

Ferlin tog emot

Ferlin tog emot i dörröppningen och Betlehemskyrkans hornmusik spelade av någon anledning "Det som göms i snö."
Vi var många som nästan dansade gatan fram till Karlstads kongresscenter som i morse slog upp portarna till denna GF:s andra  kyrkokonferens.
Det var också många som köade till registreringen och muttranden över teknik som ännu inte satt på plats. Inte heller Sändarens tidningar finns ännu på plats. Vi jagar dem med ljus och lykta över hela Mellansverige.
Men redaktionen är däremot här nu nästan mangrant. Det fungerade ju utmärkt att åka tåg nu på morgonen, men däremot inte igår kväll. Det var många kongressdeltagare som dök upp mitt i natten, efter sju, åtta nio eller tio timmar på tåg.
Men nu är vi alla här och kyrkoledare Olle Alkholm har inlett.

På plats i Karlstad

Bildar förtrupp till resten av redaktionen och är redan på plats i Karlstad.
Den berömda solen lyser med sin frånvaro. Istället plaskar det och stänker som det nästan aldrig gör såhär års på ostkusten.
Det är tyvärr fler saker som fattas mig just nu, eftersom både Posten och SJ, (som vanligt dristar jag mig till att säga) missat sina leveranser. Posten skulle ha levererat denna veckas Sändare att dela ut här på konferensen. Den kommer förhoppningsvis imorgon. SJ skulle ha levererat Kerstin Lagerkvist, en extra medarbetare under dagarna i Karlstad. Hon kommer nog framåt natten, stackarn.
Övriga redaktionen kommer med något av morgontågen imorgon. De missar själva inledningen men vi kommer alla att vara på plats tills de riktiga förhandlingarna inleds.
Vi ses i vimlet.

Kul start på arbetsveckan

Inleder arbetsveckan med några skrattmuskelbefriande nyheter.

Kollar en extra gång att det inte är någon extra första april det rör sig om.

Det är det inte. Och skörden av dystra nyheter är lika stor som vanligt.

Men nu till de underhållande noteringarna: Om ni till äventyrs missat det så vill jag berätta att någon för en stund sedan försökte råna en bank på Östermalmstorg. Oturligt nog var det en av de bland oss bankkunder så kritiserade kontantlösa bankerna. Det finns snart bara sådana i Stockholm, men det hade rånaren uppenbarligen inte koll på.

-Dåligt förarbete, meddelar polisen, som tydligen inte saknar humor.

Lite längre ned i TT:s nyhetsskörd meddelas också att den ”omtalade” dimmaskinen är på plats igen i  en rondell  i Landskrona. Den har placerats där för att sprida ett ”trolskt skimmer” över nejden. Tyvärr blev den lite för effektiv. All den trolska dimman skymde sikten för bilisterna och orsakade halka.

Nu har effekten tydligen skruvats ner och dimman kan nu sippra ut i ett av Sveriges mer naturdimmiga områden.

Vad är det de vill dölja i Landskrona?

Ledigheter tarvar hårt jobb

Så snart det våras, åtminstone i almanackan tränger sig helgerna på. Det är roligt och behövs verkligen efter alla långa isgrå veckor. Men samtidigt – nu börjar alla de där veckorna när jobbet ska göras precis som vanligt. Men på många färre dagar.

Vi börjar idag, måndag,  med tidig pressläggning inför påsken. Sedan måste en tidning göras i själva påskveckan också, på två och en halv dag. Någon vilsam annandag kan det tyvärr inte bli för alla på redaktionen.

Sen rullar det på. På något sätt måste vi balansera alla de sköna vilodagarna med extraflitiga arbetspass däremellan.

Lite är det nog så att Sverige går i ide under vinterhalvåret. Det är nämligen väldigt många fler arrangemang i maj/juni och augusti/september än under resten av året.

Så fort våren är här kommer alla dessa intressanta och spännande konferenser och församlingsarrangemang som avlöser varandra. För att inte tala om själva Kyrkokonferensen.

Inte så konstigt, kanske. Speciellt internationella möten är väl inte så lockande att komma för dem från varmare länder när vintervindarna drar runt stugknutarna. Eller konferensgårdarna.

Men nu är det snart påsk. Nu får vi jobba för att hinna njuta också. Även om det knappast blir fråga om någon fika i gröngräset…

Välkommen, Maria

Det finns dagar då vi lyfter oss själva i håret. Särskilt fredagar är ofta effektiva, har jag märkt. Förmodligen beror det på att vår sista dag för produktion är måndag, vilket är lite opraktiskt.  Då måste vi ju få med allt som hänt under helgen, uppdatera oss på alla plan. Inte sällan innebär det i alla fall en och annan timme i soffan med datorn på söndagskvällen.Alltså gäller det att spurta på fredan för att rassla undan så mycket som möjligt.

Mest av alla gäller det mig själv just idag. Imorgon åker jag till Thailand i två veckor, bland annat för att besöka baptiststödda barnhem i norra delen av landet.

Inför den resan måste de flesta artiklar förstås vara lämnade, en rad beslut fattade och småärenden åtgärdade. Sedan flyr jag fältet och dumpar allt i knäet på redaktionschef Per-Erik Lund.

Från och med måndag utökas redaktionen också med en vikarie på halvtid. Maria Flemström är välkänd här i korridorerna, hon har tidigare arbetat på Kyrkans Tidning.

Välkommen i gänget Maria. Det ska bli så roligt. Skrivbordet är städat, datorn installerad och chefen på semester. Kan det bli bättre?

Nu sluter vi oss samman

Utanför porten till mitt hyreshus i Solna står grannen och skottar trappan som leder upp på gatan. Han muttrar och fräser om bristande snöröjning, samtidigt som snön vräker ner.
- Det spelar ingen roll, kontrar han mina lama protester om det omöjliga i att hålla jämna steg med snöfallet.
- De måste i alla fall försöka. Tanten på sjunde våningen kan ju inte komma ut.
På bussen i kvällningen diskuterar en liten grupp herrar, eller kanske snarare yngre män, upprört den förfärliga gruppvåldtäkten i Sundbyberg. En av dem uppmanar faderligt och allvarligt en ung flicka att ta det försiktigt när hon går av vid Tuletorget.
 Det känns som om medborgarandan börjar vakna i allt det förfärliga som händer.
Både i stort och smått är vi plötsligt rädda om varandra och när två bilar helt odramatiskt glider ihop i halkan utanför matbutiken, är det många som skyndar till för att hjälpa.
Masskrockar och skenande tunnelbanetåg, lasergevär och dödsskjutningar diskuteras i kassakön, i hissen och på t-baneperrongen.
Plötsligt pratar vi med varandra. Lite nyfiket sensationslystet förstås. Men också för att vi faktiskt bryr oss. Alla vi vanliga kvinnor och män, som knappt sett ett gevär i verkligheten och ännu mindre använt det. Alla vi hyggliga medborgare som bara blir lite arga när snöröjningen inte fungerar.

Framtiden i våra händer

Nyss hemkommen efter nyårsfirande i Finland. Lika dåligt väder där som här, men nyårsafton i duggregnet på Senatstorget nedanför domkyrkan blev festligt och annorlunda med musik, eldsdanser och tal av borgmästaren i Helsingfors. Sen smällde raketerna och folket skrålade och skålade. Men konstigt nog fanns inga kyrkklockor som ringde in det nya året. Det kändes lite tomt.
Idag är första arbetsdagen år 2013, men redan är listan över saker som måste göras lång.
Mycket ska hinnas innan det är dags för Vinterkonferensen i Sunne nästa måndag.
Samtidigt är det alltid lite högtidligt att vända blad och börja om. Den nya oskrivna almanackan (med röda pärmar) kan äntligen tas i bruk.
Så många idéer och tankar som förhoppningsvis ska förverkligas.Så många reportage som ska skrivas och uppdrag som ska fördelas. Så många beslut som måste fattas.
Och då talar jag bara om den framtid vi kan se och ana. Sen har vi allt det som ingen kunnat förutse. Det som bara händer och som måste hanteras där och då, och möjligen bara kan bedömas i backspegeln.
Framtiden i våra händer? Ja, men bara delvis.
Gott nytt 2013.