Det har varit fest hela helgen. Hockey, Göteborgsvarvet, Melodifestival
och Jesusmanifestation. Alldeles frånsett att det också varit pingst.
Hänryckningens tid, just när det är som allra vackrast mellan hägg och syrén.
Pingsten, som kyrklig högtid, har onekligen fått sig en törn
i och med att annandagen försvunnit. Även om vi går till kyrkan och hör om Den
helige ande och tungotal finns det liksom ingen extra dag att manifestera
helgen på. Det känns fattigt.
Vi brukade åka på utflykt i familjen. Picknick i gröngräset
med alla generationer. Nu hinns det inte riktigt med. Särskilt om det som detta
år krockar med alla andra nöjen. Det mesta saker som jag, dessvärre, inte är
särskilt intresserad av.
TV:n stod visserligen på i bakgrunden under Melodifestivalen,
medan jag drömde mig bort.
Förra året var jag där, i Baku. I samband med festivalen i
Azerbajdzan gick det lätt att få inträde till det annars rätt slutna landet och
jag hade en intressant resa med besök i en rad kämpande baptistförsamlingar.
En del av församlingsledarna hade varit på besök hos oss,
och de var inte särskilt imponerade av västvärldens kyrkoliv, minns jag. Kyrkor
med så få gudstjänstbesökare och så lite entusiasm för sitt budskap har
egentligen mer problem än församlingarna i Azerbajdzjan, ansåg de.
Något att tänka på när vi nu stretar in i en ny arbetsvecka.
På självaste annandag pingst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar