Utanför porten till mitt hyreshus i Solna står grannen och skottar trappan som leder upp på gatan. Han muttrar och fräser om bristande snöröjning, samtidigt som snön vräker ner.
- Det spelar ingen roll, kontrar han mina lama protester om det omöjliga i att hålla jämna steg med snöfallet.
- De måste i alla fall försöka. Tanten på sjunde våningen kan ju inte komma ut.
På bussen i kvällningen diskuterar en liten grupp herrar, eller kanske snarare yngre män, upprört den förfärliga gruppvåldtäkten i Sundbyberg. En av dem uppmanar faderligt och allvarligt en ung flicka att ta det försiktigt när hon går av vid Tuletorget.
Det känns som om medborgarandan börjar vakna i allt det förfärliga som händer.
Både i stort och smått är vi plötsligt rädda om varandra och när två bilar helt odramatiskt glider ihop i halkan utanför matbutiken, är det många som skyndar till för att hjälpa.
Masskrockar och skenande tunnelbanetåg, lasergevär och dödsskjutningar diskuteras i kassakön, i hissen och på t-baneperrongen.
Plötsligt pratar vi med varandra. Lite nyfiket sensationslystet förstås. Men också för att vi faktiskt bryr oss. Alla vi vanliga kvinnor och män, som knappt sett ett gevär i verkligheten och ännu mindre använt det. Alla vi hyggliga medborgare som bara blir lite arga när snöröjningen inte fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar