Det är ett under att man lever, känns det som. Matade som vi blir varje dag med kroppens undergångsscenarier. Läste häromdagen att den bleka höstsolen inte är till någon nytta alls. Att det överhuvudtaget inte bildas någon livsviktig d-vitamin i huden mellan tja, september och februari. Vi tycks överleva på den d-vitamin som finns tillsatt i kosten.
Å andra sidan är det verkligen inte bara att tända lampor och mysa. Ögonen mår inte bra av en massa ljus när det egentligen ska vara mörkt, läste jag nån annanstans. Resultatet blir bara oföretagsamhet och depressioner.
Är man inte längre i sin första ungdom är det också ett otal okända sjukdomar som ständigt tycks lura i vassen. Ni vet: obehag i magen kan vara livsfarlig sjukdom, stelhet i lederna kan vara oupptäckt metasjukdom. Stress kan ge dig sviter för livet. Tomater kan vara livsfarliga. Nej, förresten, jag tror det var kaffe den här veckan.
Jag menar, vad håller vi på med? Det finns rätt många verkligt farliga tillstånd i världen som vi kan oroa oss för istället. Människor med verkliga sjukdomar, fattigdom och nöd runt oss.
Men lite hanterligt vardagsbekymmer, som dessutom med största sannolikhet inte drabbar just mig, eller dig, är kanske lättare att både skriva och läsa om. Bättre än ångesten över smältande isar, och skövlade regnskogar. Lättare att hantera än våldtagna kvinnor i Kongo eller svältande barn på Afrikas horn.
Fast liite synd är det om oss också, vi som snörvlar och mår dåligt i vanliga novemberförkylningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar