Alldeles för egna synpunkter

I veckans nummer av Sändaren har jag i mina bedömningar hamnat helt vid sidan av huvudströmningarna. Jag är inte lika entusiastisk över den nya dokumentärfilmen om Olof Palme som de flesta kritiker och biobesökare. (Recensionen finns inte fritt tillgänglig här på webben. Läs tidningen.) Och i ledaren skriver jag att det vore logiskt med ett regeringssamarbete mellan moderater och socialdemokrater utifrån vad de två stora partierna nu säger och gör. Inte så att att jag förordar det men enligt min bedömning vore det just logiskt. Samtidigt är jag i detta fullt medveten om att tanken är tabu i Sverige, vilket jag också säger. Att stå för en egen synpunkt är förstås något eftersträvansvärt i alla opinionsbildning. Och litet förmätet vill jag väl tro att Sändaren ganska ofta är bra på att hitta nya perspektiv och ge sammanhang som inte finns annorstädes. Det går också att säga att det inte finns rätt eller fel i bedömningen av konstverk. Är det för övrigt bara jag som har intrycket att de stora kultursidornas recensenter av både böcker, film och teater i dag allt oftare hamnar i vitt skilda värderingar? Samtidigt måste jag erkänna att jag fortfarande tillhör dem som i någon objektiv mening hävdar att det går att skilja på god och dålig konst och litteratur. Hursomhelst, tro inte alltid kritikern. Och inspireras att tänka själv. Det är syftet med all demokratisk opinionsbildning. Anders M